Nya regler om uteslutning – förenkling eller förvirring?

Att vi sedan den 1 januari 2017 har nya lagar om offentlig upphandling i Sverige har knappast undgått någon upphandlingsintresserad.1 De nya lagarna genomför tre EU-direktiv som beslutades under våren 2014.2 Arbetet med att genomföra direktiven i svensk lag har utstått kritik av sällan skådat slag. Främst i ledet av kritiker stod Lagrådet som i sitt drygt 400 sidor långa yttrande använde begrepp som ”svåröverskådligt”, ”tvetydigt”, ”obegripligt” och ”oförnuftigt” för att beskriva sin syn på EU-direktiven och delar av det svenska lagförslaget.3 Det huvudsakliga syftet med 2014 års upphandlingsdirektiv har varit förenkling och ökad flexibilitet, men det är befogat att ifrågasätta om det verkligen har åstadkommits, i vart fall hittills. Ska de tilltänkta målen om förenkling förverkligas, kvarstår en hel del arbete för lagstiftare, domstolar och myndigheter. De nya direktiven syftar i större utsträckning än tidigare direktiv till att begränsa osunda element i offentliga affärer. I 13 kap. LOU finns bestämmelserna som anger under vilka omständigheter en upphandlande myndighet ska respektive får utesluta en leverantör från en upphandling samt hur en sådan uteslutning ska gå till. Samtidigt som några tidigare frågor besvaras genom de nya reglerna uppdagas nya. Avsikten med denna artikel är att kort sammanfatta bestämmelserna om uteslutning i LOU för att sedan belysa några utmaningar som upphandlare och leverantörer står inför vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna.