Upphandling av mellanhänder enligt LOU

Användningen av s.k. mellanhänder i offentlig upphandling har rönt en hel del uppmärksamhet under de senaste åren. Kritik har riktats mot upphandlingar av mellanhänder då de av vissa anses utgöra ett kringgående av upphandlingsregelverket. Andra har anfört fördelar i form av förenklad administration och möjligheter att nå ut till mindre aktörer som inte själva skulle lämna in anbud i en upphandling omfattande myndighetens samlade behov. Vid upphandling av mellanhänder uppkommer såväl frågor om det är förenligt med lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) samt om det är lämpligt att myndigheten använder sig av en mellanhand istället för att upphandla de slutprodukter som är avsedda att täcka myndighetens behov. Siffror visar att det offentligas utgifter till s.k. konsultmäklare under år 2016 uppgick till 3,5 miljarder kronor – en ökning med 40 procent jämfört med år 2015 och med 250 procent jämfört med år 2013.1 Det offentligas användning av mellanhänder, i form av konsultmäklare, har således ökat markant under de senaste åren. Under år 2013 fattade Konkurrensverket ett uppmärksammat avskrivningsbeslut i ett ärende som avsåg Storstockholms Lokaltrafiks upphandling av konsultmäklare,2 vilket kan ha bidragit till ökningen. Från flera håll riktades kritik mot de slutsatser som följde av beslutet, samtidigt som det av andra togs till intäkt för att denna typ av upphandlingar accepterades. I januari 2017 presenterade Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten en gemensam rapport om mellanhänder i offentlig upphandling. Rapporten behandlar möjligheter och risker med användning av mellanhänder och avses kunna fungera som stöd för att avgöra vilken form en mellanhandslösning ska ha för att vara laglig samt för att vara lämplig.