Ramavtal som verktyg för samordnade inköp – balansgång mellan flexibilitet, likabehandling och öppenhet

Ramavtal – ett begrepp som för den insatte i offentlig upphandling ger upphov till mycket huvudbry och praktiska tillämpningssvårigheter.1 Men för någon utanför den offentliga upphandlingens värld ger begreppet knappast andra associationer än att det är en avtalsform för flexibla, löpande inköp. Varför har då innebörden av ramavtal kommit att mer och mer skilja sig åt mellan privat och offentlig sektor? Det finns förstås inte ett entydigt svar på den frågan, men en avgörande anledning till att ramavtal i offentlig upphandling uppfattas som krångliga och svårtillämpade går sannolikt att hänföra till praxis. Framför allt i den stora mängd avgöranden som behandlar ramavtal, och som resulterat i ibland motstridiga och svåröverskådliga besked, men även innebörden av praxis som ibland tenderar att begränsa ramavtalens tillämpningsområde. Den här artikeln syftar till att försöka ge en bild av den bitvis motsägelsefulla synen på ramavtal samt försöka förmedla vad det kan innebära för ramavtalens tillvaro framöver. Artikeln fokuserar primärt på aspekter som rör ramavtals användning i praktiken och har ett visst fokus på ramavtal som verktyg för att åstadkomma samordnade inköp.