Offentlig marknad brister i förståelsen kring anledningen till en fungerande dialog

Hur länge sedan är det vi över huvud taget började prata om den offentliga marknaden? För de flesta förefaller det osannolikt att vi bara för fem år sedan inte använde begrepp som normalt sett präglar en affärsprocess. Vi fokuserade samtalen kring offentlig sektor, förvaltning, upphandling och rättsmedel för att klargöra om ett kontrakt kommit till på rätt sätt. Det var inte tal om affärer, köpare eller säljare och det fanns för den delen heller inte en definition som beskrev den offentliga marknaden. Än mindre att det fanns ett begrepp som B2P (Business to Public) utan istället levde bilden av B2G (Business to Government) kvar. Det fick till följd att det skapades en begränsad syn för de flesta med avseende på möjlighet till påverkan på den egna affären. Det fick även till följd att leverantörer endast trodde sig kunna vinna fler avtal genom att skriva bättre anbud och inte att agera affärsmässigt på en marknad. Användandet av olika begrepp, på ett felaktigt sätt, är sällan hela svaret på varför ett problem uppstår eller som i detta fall, en dysfunktionell affärsprocess. Svaret är betydligt mer mångfacetterat och grundar sig i ett flertal olika faktorer som gemensamt har tillåtits växa fram med följden att offentliga köpare inte har kunnat skapa full förståelse kring sin egen funktion. Kärnvärdet, att förvalta allas våra skattepengar på ett så bra sätt som möjligt med maximal effekt per spenderad krona, har därmed i många fall hamnat i skymundan. Huruvida det är juristernas fel, såsom Anders Wijkmans utredning ”Den goda affären”1 delvis uttrycker det och pekar ut juristerna som ansvariga för att ett stort antal av de potentiella leverantörerna till den offentliga marknaden uppfattar det som komplext och oattraktivt att investera i affärsprocessen för att vinna eller påverka en offentlig affär, är såklart inte bevisat.