Kan du bevisa det? – åberopsbörda och bevisbörda i upphandlingsmål

Det räcker inte ha rätt – man måste också se till att få rätt. Förutom kunskaper i det materiella regelverket krävs därför även processuella färdigheter hos den som vill vara framgångsrik i mål som gäller offentlig upphandling. I Sverige handläggs mål om överprövning av upphandling av de allmänna förvaltningsdomstolarna och det är således reglerna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) som är tillämpliga. Upphandlingsmålen skiljer sig dock i många avseenden från de måltyper som annars vanligen förekommer i förvaltningsdomstolarna. Det finns därför anledning att titta lite närmare på hur vissa frågor, såsom åberopsbörda och bevisbörda, behandlas inom upphandlingsprocessen. Unionsrätten kräver att enskilda har tillgång till effektiva rättsmedel. Det innebär att varje medlemsstat måste ge möjlighet till en domstolsprövning vid påstådda överträdelser av unionsrätten. Det är i huvudsak upp till medlemsstaterna att på egen hand närmare bestämma på vilket sätt den enskilde ska kunna ta tillvara sina intressen. Sådana rättsmedel får varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan och som syftar till att skydda de rättigheter som följer av den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).1 Frågor som rör vilken typ av prövningsorgan som ska handha målen och vilka regler som ska gälla vid prövningen bestäms således normalt inom ramen för det nationella självbestämmandet, den s.k. processuella autonomin.