I ljuset av Hamburg-undantaget; men vad menas egentligen med allmänintresset?

Inom den offentliga sektorn i Sverige har samverkan mellan myndigheter av olika slag varit, och är fortfarande, vanligt förekommande. Det finns en lång tradition av kommunala samarbeten i syfte att underlätta utförandet av kommunala angelägenheter. Det är knappast någon nyhet i sig att kommuner, landsting och andra offentligrättsliga organ samarbetar med varandra för att tillgodose de offentliga tjänster som åläggs dem. Att interkommunala samarbeten kommer att få en allt större betydelse i framtiden i takt med ökade krav på specialistkompetenser samt demografiska och ekonomiska utmaningar runt om i landet är något som också blivit påtagligt.1 Europeiska unionens domstol (nedan kallad EU-domstolen eller domstolen) har bekräftat att kontrakt mellan avtalsslutande myndigheter inte automatiskt kan anses falla utanför tillämpningsområdet för EU:s upphandlingslagstiftning. Domstolens rättspraxis visar emellertid också att vissa former av samarbete mellan upphandlande myndigheter inte kan betraktas som avtal om offentlig upphandling. Därför måste man skilja på å ena sidan upphandling som bör vara öppen för konkurrens mellan ekonomiska aktörer i enlighet med EU:s upphandlingsregler och å andra sidan andra arrangemang som upphandlande myndigheter kan tillämpa för att garantera tillhandahållandet av sina offentliga tjänster och som inte omfattas av EU:s direktiv om offentlig upphandling. I dag är det ofta svårt för upphandlande myndigheter som vill samarbeta att avgöra när EU:s upphandlingsdirektiv är tillämpliga.2 Egentligen är det inte konstigt då regelverket, rättspraxis och direktiven är allt annat än enkla att förstå sig på.