Förenklad upphandling av välfärdstjänster – några praktiska synpunkter

Sedan den 1 januari 2019 gäller nya regler i den svenska upphandlingslagstiftningen för upphandling av välfärdstjänster. Avsikten är ett förenklat och mer flexibelt regelverk för upphandling av denna typ av tjänster. Frågan är dock hur enkelt och flexibelt regelverket blir att tillämpa i praktiken. Det har under en längre tid framförts kritik mot att upphandlingslagstiftningen i vissa avseenden är för komplex och stelbent. Ofta hörs kritiken från upphandlande myndigheter. Även från andra håll och ur andra perspektiv lyfts det emellertid fram att upphandlingslagstiftningen står i vägen för en väl fungerande konkurrens på marknaden och framförallt för en utveckling av marknaden som i högre grad hade kunnat ske gemensamt med myndigheterna. Samtidigt har lagstiftaren valt att i flera avseenden införa mer långtgående och mer omfattande regler i upphandlingslagstiftningen än vad som hade behövts enligt LOU-direktivet. Det gäller exempelvis för de sociala tjänster och andra särskilda tjänster som regleras i 19 kap. LOU. Det nya förenklade regelverket för upphandling av välfärdstjänster innebär att lagstiftaren har tagit tillvara en del av det nationella handlingsutrymme som LOU-direktivet och dess begränsade tillämpningsområde medger. Förändringarna i LOU innebär att endast ett fåtal bestämmelser i lagen behöver tillämpas för upphandlingar av välfärdstjänster under ett visst tröskelvärde. Samtidigt innebär den praktiska tillämpningen av det förenklade regelverket att flera avväganden måste göras av både den upphandlande myndigheten och berörda leverantörer. I denna artikel går vi igenom huvuddragen av de förändrade reglerna för upphandling av välfärdstjänster och belyser vissa frågor om den praktiska til�- lämpningen av detta regelverk.