Effekterna av att inte genomföra direktivet om offentlig upphandling
Collaborative Cross-border Procurement in the EU: Future or Utopia?
Rättsläget vid avbrutna offentliga upphandlingar har länge varit föremål för diskussion. De nya upphandlingsdirektiven ger dessvärre ingen ytterligare vägledning på området. Vad gäller då när upphandlande myndigheter beslutar sig för att avbryta upphandlingar? Kan de göra det hur som helst, på eget bevåg och när de bäst känner för det? Ett påbörjat förfarande kan komma att behöva avbrytas av flera skäl. Den upphandlande myndigheten kanske inte längre är i behov av det aktuella upphandlingsföremålet, eller så kan inköpet visa sig bli dyrare än beräknat när leverantörerna väl inkommit med anbud. En annan tänkbar situation är att den upphandlande myndigheten avbryter en upphandling och istället initierar ett nytt förfarande för att korrigera rättsliga fel i det första förfarandet.
Det vore negativt att påtvinga upphandlande myndigheter att fullborda obehövliga inköp, framförallt då offentliga upphandlingar finansieras av skattemedel. Avbrutna förfaranden generar dock besvikelse bland leverantörer på marknaden som avsätter tid och resurser i hopp om att tilldelas offentliga kontrakt. Att upprätta anbud är inte sällan en tidskrävande och kostsam aktivitet. Anbudskostnader kan motsvara upp till tio procent av det offentliga kontraktets värde. Leverantörerna bör då rimligtvis kunna utgå från att upphandlande myndigheter verkligen har för avsikt att genomföra annonserade inköp.
